Familjen ur boken Mot dessa våra minsta Av Monica Dahlström Lannes

 

I en normal familj är varje medlem en självständig individ. Familjen har ofta många kontakter och gränserna mot andra människor är öppna. Om sexuella övergrepp uppstår i den här familjen får förövaren lämna familjen

Den slutna familjen

I den typiska ”incestfamiljen” är gränserna mellan vuxna och barn oklara och suddiga. Alla behov tillfredsställs inom familjen. Dottern byter ofta roll med mamman och ersätter henne både i köket och i sängen. Familjemedlemmarna gör allt tillsammans och utåt sett verkar familjen fungera idealiskt. Men relationerna är kraftigt störda och barnet får tillfredsställa föräldrarnas behov. Barnet tar ofta mer ansvar för föräldrarna än tvärtom

”Då sa jag till mamma att hon inte skulle ha skuldkänslor för det är inte hennes fel.”

Familjen lever isolerat även om de kan ha ett ytligt socialt liv tex vara aktiva föreningsmedlemmar. Men familjen är samtidigt mycket rädd för insyn och ingen utomstående vet hur familjen egentligen har det.

De gränslösa

Barn som utsatts för övergrepp inom familjen har levt i en familj där gränserna mellan familjemedlemmar är mycket oklara. De kan därför inte frigöra sig på ett normalt sätt och bli självständiga vuxna. Känslomässigt kan de förbli barn i förhållande till sina föräldrar och ibland också till sina egna barn. Dålig självkänsla och självbild är vanliga följder av övergreppen och vissa tycker inte att de har rätt att säga ”nej”. De blir ”tillagsinställda” eller ”vingklippta”. Senare i livet kommer de på samma sätt att sakna förmågan att sätta gränser mot omvärlden bade psykiskt, fysiskt, sexuellt och socialt. Om de inte får hjälp att övervinna känslan av skam och skuld blirdessa personer lätta att övertyga, övertala och manipulera. Följaktligen blir de lätt offer för nya brott eller andra obehag. De har inte lärt sig att skydda sig och tror att de förtjänar det de utsätts för. Många överskrider själva samhällets gränser som kriminella, ibland som förövare av sexualbrott.

Mamman roll – när pappan är förövare

Vet mammorna om övergreppen på barnen?

Det finns tre typer av mammor:

1. De som inte vet – och står på barnets sida.

Vid avslöjandet ger dessa mammor sitt stöd. De tror på barnet och agerar omedelbart. Många barn vågar berätta om övergreppen först när föräldrarnas skilsmässa är ett faktum ooch hotet inte är överhängande. Ofta möts dessa mammor med skepsis av myndigheterna: Visst är väl anmälan ett vapen i en vårdnadstvist?

2. De som inte vet – men inte orkar stå på barnets sida

Avslöjandet kommer som en överraskning för dessa mammor, som inte förmår sätta barnets behov före sina egna. Rädslan för framtida ensamhet, skam över hela situationen och skuld över att inte ha kunnat skydda sina barn får dem att ställa sig på förövarens sida. De orkar inte heller riskera sin sociala och ekonomiska trygghet. Dessa mammor vacklar ofta i sin lojalitet, men med rätt hjälp kan de byta sida och bli ett stöd för sin a utsatta barn.

3. De som vet – och inte står på barnets sida

Dessa mammor har ofta själva varit offer för fysiska eller sexuella övergrepp.  Barnens utsatthet blir en smärtsam påminnelse om den egna barndomen. De orkar inte se vad som pågår. Ett totalt förnekande blir deras försvar. Mammorna har aldrig fått hjälp – varken som barn eller vuxna – med sina barndomstrauman. Om de blir vittne till övergrepp tolkar de ofta om verkligheten. Vid avslöjandet överger de sina barn.  Observera att mammor också kan vara medförövare.

”Jag har ingen pappa längre. Ingen mamma heller. Hon tycker nog att jag har förstört hela vår familj!”

Aktiva mammor

Mammor som är passiva och inte gör något får ofta kritik. Men de mammor som faktiskt agerar kan ibland bli ännu mer kritiserade. De kallas hysteriska och hämndlystna när de blir arga, ledsna och upprörda över vad deras barn utsatts för. När de kämpar för sina barns skydd och rättigheter hos olika myndigheter. Det kan tom hända att mammorna blir mer utredda än barnen, medan barnen inte utredds eller förhörs alls. I takt med det motstånd som mammorna möter ökar deras vanmakt och aggressivitet. Få föräldrar utsätter sig av fri vilja för den enorma påfrestning som samhällets misstroende, polisutredning och rättegång innebär för både dem själva och barnen. Ett flertal föräldrar har smärtsamma erfarenheter. De har gjort polisanmälan, men ingen utredning har gjorts eller förundersökningen har lagts ned. Deras försök att skydda sina barn har vänts emot dem och resulterat i att den misstänkte förövaren fått vårdnaden eller umgängesrätt. Det händer att domstolen beslutar att en förälder skall betala dryga viten om han/hon inte lämnar ut barnet till den misstänkte eller att barnet skall polishämtas för att lämnas över till en misstänkt förövare. Kvinnors påstådda hämnd tas ofta upp i dagens debatt. Att förövarna hämnas gamla oförätter – som de utsatts för som barn – mot ställföreträdande kvinnor och barn nämns nästan aldrig.

 

Monica Dahlström- Lannes har arbetat som kriminalinspektör med barn som utsatts för sexuella övergrepp, i många år. Hennes bok ”Mot dessa våra minsta” gavs ut 1991 men är fortfarande skrämmande aktuell. Inget har förändrats för att hjälpa dessa barn på ett konstruktivt sätt. Boken är under upparbetning och ska ges ut på nytt som e-bok. De närmsta dagarna publiceras några blogginlägg med utdrag ur hennes bok.

Pinterest