En incestmorsas bekännelse del 7

När du läser det här har det gått åtminstone 7 år.

Är det allt tänker jag. Var det bara sju år sedan jag tog mitt barn på armen och gick ut bakvägen?

 

Det känns som en evighet sedan.

Och som igår.

 

När skall jag gå vidare? Det har ju bara börjat.

Jag borde lägga det bakom mig, men det går inte.

 

Vi befinner oss mitt i läkeprocessen, ett arbete vi måste göra.

Tillsammans och var för sig.

 

Jag är projektledare i processen.

Den som enträget, tålmodigt och beslutsamt driver det framåt.

 

Kanske inte mitt ansvar? Definitivt orättvist och frustrerande.
Men… Vem skall annars göra det?

 

 

Pinterest