Drabbade Berättar

En incestmorsas bekännelse, del 1

Vägen tillbaka från helvetet är djävligt lång

På ett märkligt sätt är jag tacksam och ödmjuk.

Inför att ha varit där. Och vänt.

För att jag idag, är en stolt överlevare och en enastående mamma.

På min väg ut ur helvetet.

Jag är incestmorsan och det här är min bekännelse.

Det var inte jag som våldtog mitt barn. Det gjorde hans pappa.

Det var jag som räddade dem båda.

När jag förstod vad som hänt.

2007 blev vi en siffra i statistiken över anmälda sexuella övergrepp på små barn.

2008 lades utredningen ner, och vår siffra blev en av alltför många anmälningar som varken leder

till åtal, dom, straff, vård eller behandling.

 

Min livsberättelse!

När jag var 18 år träffade jag P. En ordentlig kille som var 4 år äldre än mig. Vi blev ihop och några år

senare så gifte vi oss. Eftersom vi var med i en frikyrka så var det viktigt att göra saker rätt. Det sociala

trycket skapade regler som man måste följa.

Jag såg på mig själv som en självständig kvinna som hade ett gott självförtroende. Hade en bra utbildning,

bra jobb och bra lön. Jag var förälskad väldigt länge och såg inte att han faktiskt kunde vara rätt elak

verbalt. Han kallade mig idiot och dum i huvudet trots det var jag som tänkte ut lösningar på problem som

uppkom. Han skämdes för mig tex om jag inte var fint klädd. Skulle vi äta lunch ihop på stan så fick det vara

långt ifrån hans arbetsplats så att ingen av hans jobbarkompisar kunde vara där och se hur jag såg ut i

arbetskläder.

Det var bara hans sätt att se på saker som var godkänt. Om det inte blev på hans sätt så blev han

jättetjurig. Det gjorde att jag sakta och omärkligt lät honom få sin vilja fram jämnt eftersom det var enklast

så. Efter något år så tystnade jag utan att jag märkte det själv. Jag pratade inte längre, för om jag

anförtrodde något till honom så använde han det emot mig senare. Jag skämtade inte längre för han var så

lättkränkt så han tog allt som personliga påhopp. Jag skrattade inte längre för det fanns inget att vara glad

åt. Jag sjöng inte längre för jag hade slocknat.

Han kunde tolka mina ansiktsuttryck som att jag var hånfull eller respektlös så jag lärde mig snart att ha ett

helt uttryckslöst platt ansikte som inte visade några känslor. Det var ingen idé att komma med mina förslag

om saker såvida jag inte inväntade rätt ögonblick, men det ögonblicket kunde ju låta vänta på sig i en

vecka, en månad eller två år. Alltmedan jag gick på tå för att inte störa eller reta upp honom med min blotta

existens. Han kunde få vansinnesutbrott av ingenting och då kasta saker omkring sig och hota att slå

sönder saker. Han började tidigt säga att jag var känslomässigt störd och psykisk störd.

Sakta flyttade han fram gränserna på hur han kränkte mig. Så sakta så att jag inte märkte det. Jag trodde

att alla hade det så. Måste man vara så lycklig hela tiden? Jag är en person som kan skapa min egen lycka

om jag bara får tänka det jag tänker och känna det jag känner. Men det fick jag inte!

När vi varit ihop och gifta i sju år så vaknade jag upp ur förälskelsen och insåg att ” Detta är inte kärlek!”.

Jag visste att något var väldigt fel men förstod inte vad. Jag trodde att jag var en väldigt komplicerad person

som hade det svårt med relationer. Jag var nog en sådan person som skulle leva helt ensam. Men jag

kunde inte skilja mig. Vi var med i en frikyrka och det var inte okej att skilja sig hur som helst. Inte utan

orsak!? Jag trodde ju att det var jag som var problemet. Jag var så nedbruten att jag på fullt allvar trodde att

jag var överkänslig och komplicerad. Jag var så förvirrad och nedbruten. Jag kunde inte nå mina egna

tankar. Hans sätt att tänka var alltid i vägen. Det var som att dra ner en rullgardin i huvudet när han var i

närheten. Allt blev svart. Jag kunde inte formulera mina tankar och han blev alltmer hånfull eftersom han var

så verbal och jag kunde aldrig svara. Hans sekundsnabba frågor krävde lika snabba svar, annars tolkade

han det som att jag ljög eller tyckte annorlunda, vilket inte var okej.

Jag började tänka på hur jag skulle säga att jag ville skiljas. Men hela tiden sköt jag upp det. Skyllde på jul,

nyår, någons födelsedag, konfirmation, semester etc för jag ville ju inte ”förstöra” stämningen……

Det kändes helt omöjligt att lämna.

Till slut kom frågan oväntat upp om vi skulle skaffa barn. Då kunde jag inte ljuga för mig själv längre och sa:

– Jag vill inte ha barn med dig!

Jag lämnade honom men han bönade och bad att jag skulle komma tillbaka.  Han tyckte att jag gav upp för

lätt och att jag bara tog den ”lätta” vägen ut ur problemen. Att han förtjänade att få en chans till. Att det inte

är ”Ens fel att två träter” så jag måste också ta mitt ansvar. Han tyckte minsann inte att det var speciellt lätt

att leva med mig heller men att han inte var typen som bara ger upp. Han la effektivt skulden på mig. Jag

kunde inte ens säga varför jag ville skilja mig. Allt var kaos. Jag visste bara att jag måste bort.

Han fick tag i en kristen par-terapeut. Jag gick med på det enbart för att vi skulle få en bättre skilsmässa.

När vi gick i terapin så var fokus helt på mig och mina ”problem”. Han fick lite råd att tona ner sitt aggressiva

sätt och polera lite på språket. Men annars handlade det bara om mig.

Efter ett år av terapi så började kärleken att växa igen. Min kärlek alltså. Jag hade fått verktyg att hantera

honom med.

Vi skaffade barn. Ett, två och tre barn.

Men relationen var inte bra. Han var lynnig och elak. Barnen var rädda för honom. Jag insåg att jag varit

rädd att han ska slå mig i 15 år.  De sista tre åren önskade jag att han skulle slå mig så att jag fick en

anledning att lämna. Men han visste hela tiden var gränsen gick. Han flyttade sakta fram gränsen för sina

kränkningar.

Jag blev mer och mer nedbruten igen. Denna gången såg jag det klarare.  Vänner såg en liten liten del av

att det inte stod rätt till och hade modet att påpeka det för mig. Det gjorde att jag vaknade upp tillräckligt för

att jag kunde ta mig därifrån. Jag insåg att han aldrig kommer att ändra sig eller förstå att han gör mig illa.

Det kändes som han mentalt tryckte mig närmare och närmare ett stup. Om jag inte hade lämnat då så

hade han knuffat mig över kanten. Dvs om jag inte hade lämnat så hade jag snart tagit livet av mig.

Jag trodde fortfarande att det var jag som var problemet och att han skulle bli lyckligare utan mig.

Det blev skilsmässa. Den processen var ett fullständigt helvete med en häxjakt av mig och manipulering av

mina nära och kära. Barnen var varannan vecka hos oss trots att den minsta bara var tre år. Jag ville ha

tätare byten pga ålder och pga att vi inte fick ha någon kontakt när barnen var hos honom.  De fick inte

ringa och jag fick inte ringa. Jag fanns inte. Jag vågade inte ta kontakt pga alla kränkande saker och hot

som framfördes vid kontakt med P.

Barnen kunde vara som zombies när de kom efter en vecka hos pappa. Helt döda ögon och det tog flera

dagar att få dem normala.  Eller så var de hysteriskt bråkiga när. Men jag förstod att det blir så när man inte

får tycka och tänka som man vill. Innan så var det jag som tog det jobbiga. Men nu fanns inte jag som en

skyddande barriär där längre.

Jag försöker få soc att förstå vår situation men P var så vältalig och när vi är i samma rum så kan jag inte

tänka. Jag har fullt upp med att inte kräkas eller svimma när vi har samarbetssamtal. Soc såg inte och

förstod inte. Vi fick ingen hjälp överhuvudtaget.  Istället lyssnade de på hans ihopsnickrade ”sanningar” som

lät trovärdiga.  Mycket mer trovärdiga än när att jag säger att P faktiskt inte är en snäll person och att han

aldrig gör det som han lovar på samarbetssamtalen. Det var tydligen inte viktigt!

När det hade gått några år av samarbetsproblem och samarbetssamtal hos kommunen eftersom han

konstant vägrar att se barnens behov, så mår barnen så dåligt att jag blir tvungen att söka enskild vårdnad.

Jag har tvingats förstå att han behandlar barnen på samma sätt som han gjorde med mig. Med makt och

kontroll och ständiga förhör som han kallar ”pratstunder”.

Jag lyckades mot alla odds att få enskild vårdnad.

Jag var ihop och gift med en man i 21 år. Lämnade för fem år sedan. Sedan jag fick vårdnaden för ett år

sedan så har hans inverkan på vårt liv och mående gradvis minskat. Mest beroende på att vi blivit starkare.

Men vi har inte kunnat bli starkare förrän nu när vi fått stabilitet och förutsägbarhet i våra liv. Det sista

halvåret har jag börjat tänka mina egna tankar först sen hans tankar. Innan var det alltid hans tankar och

vilja som uppfyllde mig. Om jag gjorde som jag ville, så visste jag att jag eller barnen blev straffade. Han

drivs fortfarande av samma hat och önskan att förstöra för oss. Men nu har jag lärt mig hur jag ska hantera

det.

Jag förstår de människor som inte orkar lämna en destruktiv relation. Det är nästan omänskligt svårt att

göra det med tanke på att man i princip inte får något stöd och mår så fruktansvärt dåligt. Vi hade mått

betydligt bättre om vi hade blivit trodde och fått hjälp av de myndigheter som faktiskt har som uppgift att

värna om de utsatta.

Jag trodde att jag gifte mig med en man som var snäll. Han var inte det.

Jag trodde att vi skulle vara tillsammans resten av livet.

Det kunde ha blivit så. Men då hade det blivit ett kort liv för mig.

Det hade kostat mig livet!


 

 

Det finns tre blogger på DOLT.

DOLTs blogg, där vi lägger upp information, metoder, forskning som rör ämnet psykisk

misshandel / nedbrytning men även tankar ifrån medarbetare samt gästbloggare.

Vi har även två bloggar, där de som är drabbade av drabbade av psykisk misshandel/

nedbrytning skriver.

Vi Ungas blogg, där barn och unga upp till 20 år skriver sin livsberättelse.

Drabbade berättar, där vuxna som blivit drabbade skriver sin livsberättelse.

Det kan vara både de som är drabbade direkt som skriver sin berättelse men också de som är

drabbade indirekt. Som tex närstående till någon drabbad och som på grund av det, är starkt

påverkad av det jobbiga som händer eller har hänt.

Dessa bloggar har tre syften.

1. Vi på DOLT vet att de som är drabbade av psykisk misshandel /nedbrytning oftast inte

blir trodda och därmed inte får den hjälp som de har rätt till. Vi vet också hur viktigt det

är att äga sin egen berättelse. Vi vet hur läkande det är att bli lyssnad på och trodd! Dessa

människor har oftast varit med om helt osannolika saker och vågar inte berätta allt för

sina vänner om de ens har några vänner kvar. Att då kunna läsa sin egen livsberättelse

på en offentlig blogg men anonymt, kan vara en pusselbit för att bli en hel människa igen.

2. Att kunna läsa andra människors livsberättelser för att se att man inte är ensam om att

uppleva och ha det så här. Många människor har inte möjlighet att söka professionell

hjälp i sin situation och att då få läsa om andras liknande öden kan vara till stort stöd. Att

se att man inte är ensam och få se hur andra gjort för att ta sig ur blir konkret hjälp till

självhjälp.

3. Alla livsberättelser som vittnar om psykisk misshandel /nedbrytning blir ett viktigt

dokument och bevis för att detta existerar. När DOLT uppvaktar myndigheter och

organisationer med krav på åtgärder för att hjälpa de drabbade så blir bloggen ett viktigt

hjälpmedel att påvisa att människor far illa och hur insatsen för att hjälpa bör se ut.

Ju fler livsberättelser, ju svårare blir det för myndigheter att blunda för detta.

Bloggarna för livsberättelser går inte att kommentera, detta för att vi på DOLT anser att varje

människa har rätt till sin egen berättelse och den ska tala för sig själv.  De livsberättelser som

publiceras är anonyma. Namn och ort är ändrat så att man inte kan härleda varifrån personen

kommer. DOLT förbehåller sig rätten att välja om berättelsen ska publiceras eller inte. Det kan

också hända att vi vill justera något i berättelsen men det sker alltid i samråd med den som

skrivit. Man mailar sin livsberättelse till info@dolt.nu för publicering på bloggen.

 

Pinterest