Det allra första blogginlägget…

Då var det dags. Efter många års tänkande och funderande är det dags att dela med mig av min story. Ägd av bara mig. Min barndom, mina övergrepp. Varför gör jag så här? River upp egna sår och offentliggör min berättelse? Finns bara en god anledning till det, ingenting har förändrats.

I många, många år har jag följt artiklar, debatter och nyheter kring ämnet. Alltid med hoppet om attandra barn ska bli hjälpta, att människor runtomkring ska våga agera. Mina övergrepp tog rum för över 25 år sedan, mycket måste ha hänt. Myndigheter måste ha blivit bättre på att agera. Ack så fel jag har haft. När jag började arbeta som lärare 2007 och kom i kontakt med myndigheter som arbetar med barn som far illa i det egna hemmet, kom verkligheten i kapp mig. Inte mycket har förändrats på dessa 25 år.

Självklart upphör inte brotten att ske. Barn blir misshandlade och våldtagna. Däremot måste hanteringen av dessa barn bli annorlunda. För som det är idag, ja det duger inte. Jag återkommer till myndigheternas bristande aktioner i ett senare blogginlägg.

Som nioåring blev jag utsatt för det första sexuella övergreppet av min styvfar. Första men inte sista. Först 7 år efter det första övergreppet blev min förövare dömd. Dessa övergrepp har präglat mitt liv. I många år efterlyste jag rätt sorts psykologisk hjälp och vid 30 års ålder kunde jag lämna psykiatrin, bli utskriven efter många års terapi och medicinering.

Jag vill poängtera att man aldrig blir ”frisk” efter sådana barbariska gärningar som sexuella övergrepp faktiskt är. Däremot kan man få lära sig att hantera alla de upplevelser man bär med sig.Det som krävs är att barn som far illa blir sedda, att de känner att de blivit sedda och att de tidigt i livet får den hjälp de behöver. För att kunna överleva och leva.

Med min blogg genom Dolt vill jag förmedla min historia, för att väcka tankar och funderingar hosandra. Jag vill väcka samhället som ibland verkar sova, eller rentav är vakna men blundar för allt det hemska som små, oskyldiga barn, våra allra minsta samhällsmedborgare utsätts för. Våga, se, våga höra, våga agera!

Jag vill gärna tro att ur allt ont kommer något gott. Det onda som hände mig för över 25 år sedan får gärna bli något som hjälper andra barn, eller rättare sagt hjälper andra vuxna hjälpa barn! Följ mig, lyssna på mig, var med mig på denna resa. För runtomkring dig far många barn illa, tillsammans kan vi minska deras lidande samt ge dem den hjälp de behöver!

Pinterest