trampapåros

I händelse av min död

Vill inte och tänker inte ta livet av mig. Vill leva.

Nog för att allt är förstört, men för mig är det viktigt

att mina barn har en mamma som inte ger upp.

Så skriver Sussanne Ahl i sin anteckningsbok som hittas efter att hon blivit mördad av den man som hon separerat ifrån.

Nästan tjugo kvinnor om året dödas av en närstående man.

Hur är det att leva i ständig rädsla? Hur går det till när man skriver ett brev # ihändelseavmindöd som man bär med sig i handväskan eller har lagt i sin byrå ihop med testamentet fast man är för ung för att dö? Hur rädd är man för varje steg man tar? Hur lite sover man varje natt för att ångesten håller stryptag om halsen? Hur rädd är man, när man inte kan sluta skaka i kroppen, på flera månader, år? Hur rädd är man när man ständigt tittar sig över axeln när man går ute? Hur mycket framtidshopp har man när man planerar sin egen begravning trots att man varken är gammal eller sjuk? Har man gett upp då? Har man ”försonats” med att jag snart kommer att dö, på ett eller annat sätt?

Hur är det att varje dag tänka: – Är detta min sista dag i livet? Orkar man leva varje dag som om det var det sista? Det lite glättiga uttrycket ”Du ska leva som om varje dag vore den sista!” känns som en stor käftsmäll i detta sammanhang. #ihändelseavmindöd

Jag vill ju inte att detta ska vara min sista dag! Eller vill jag det? När övergår rädslan och paniken för att dö till att man helt enkelt inte orkar vara rädd längre? När ger man upp? När skriver man brevet #ihändelseavmindöd? Smaka på de orden. Prova att skriva ner dem. Hur kändes det? Kan du känna eller förstå den ångest som finns inmonterade i dessa ord?

Jag känner igen det. Jag har sett det hos dem jag hjälper. Rädslan. Vanmakten. Skräcken. Att kroppen ständigt är i alarm-läge. Att aldrig, aldrig kunna slappna av. Att man måste lära sig att tänka som honom för att förekomma och förebygga hans sjuka utspel. Allt blir helt sjukt. Ingen förstår hur det är att leva i ett inferno. Till slut tänker man: – Jag kanske inte kommer att dö en våldsam död. Han kanske dödar mig så att det ser ut som ett självmord. Han ska inte vinna över mig även om jag dör. Jag måste skriva ett brev så att andra ska förstå att det inte är ett självmord. #ihändelseavmindöd

Kvinnor som försöker lämna en destruktiv relation lever i en verklighet som de flesta av oss skulle bli knäckta av på en dag. Frågan är inte:

  • Varför lämnar hon inte?

utan:

  • Hur klarar ens någon av att lämna en destruktiv relation. Det är nästan omänskligt svårt att lämna eftersom våldet, hoten och kränkningarna då trappas upp till ett fullständigt helvete. Då framstår även en destruktiv relation som en lugn och förutsägbar tillvaro eftersom man då kan se och förutspå när våldet kommer och i vissa fall mildra det. Inte så konstigt att de flesta går tillbaka till en destruktiv relation. I Sverige sker det 5-7 gånger innan kvinnan lämnar för gott. Om hon lever då? # ihändelseavmindöd

Många av de kvinnor som mördats har ”gjort allting rätt”. De har lämnat en destruktiv relation. De har polisanmält. De har dokumenterat våld, hot och kränkningar. De har försökt att skydda sig och sina barn. De har gjort egna risk- och skyddsbedömningar. De har gjort arrangemang med stödpersoner som sedan skulle kunna vittna. Men från samhällets sida är stöd och hjälp för litet eller kanske till och med obefintligt. Varför?

En mängd faktorer spelar in i varför vi som samhälle inte gör mer.

Vi förstår inte hur vanligt det är. Vi vill inte se eller förstå. Han som är så trevlig och charmig, inte kan väl han slå eller kränka någon? Vi tycker inte att kvinnan är trovärdig tex om hon knarkar eller dricker. Som om hon då skulle tåla mer våld än andra? Vi har en hög tolerans för våld, i synnerhet efter en skilsmässa. Det är okej att bete sig lite rabiat efter en skilsmässa! Eller? Vi kan inte tolka mekanismerna för nedbrytning och tror att kvinnan är kapabel att klara av situationen. Vi ser inte att kvinnan är i en extremt stressad situation och är i chock . Kvinnan har en tendens att snarare underdriva än överdriva situationen eftersom hon är normaliserad med våldet. Kvinnan är våldsutsatt medan vi väljer att se det som ett relationsproblem…

Vi som lever normala liv kan inte ens föreställa sig hur det är att leva med dödsskräck dygnet runt, år efter år tills det är slut… Man ska komma ihåg att våldet inte uppkom i samband med separationen. Våldet har funnits där innan. Men det brukar bli synligt för utomstående först i samband med en separation. Våldet är sannolikt anledningen till att kvinnan försöker avsluta relationen, med varierad framgång. #ihändelseavmindöd

Hur många kvinnor tror du går med ett # ihändelseavmindöd – brev” i sin handväska idag?  Svar: Många fler än du tror!

Dessa kvinnor måste leva sina liv i en verklighet som istället borde vara en psykologisk thriller på film, bara för att vi inte förstår och förmår att göra rätt saker.

Organisationen DOLT- Det osynliga våldet arbetar för att synliggöra konsekvenserna av psykisk- misshandel och nedbrytning som är grunden för våld och övergrepp i nära relation. Vi vet att både män och kvinnor drabbas av detta våld. I detta blogginlägg har jag valt att skriva om det dödliga våldet som oftast drabbar kvinnor.  Genom att sprida kunskap om mekanismerna bakom det obegripliga våldet så kan vi se och förstå vad som händer tidigare och då kunna förhindra dessa tragiska dödsfall och hjälpa de som lever sina liv i skuggan av #ihändelseavmindöd.

Maria Larsson, Verksamhetsansvarig för DOLT- Det osynliga våldet

Pinterest