Att våga bryta tystnaden av Falak Qazi

Det är inte lätt att prata om sin barndom, en barndom som en själv känner inte är som alla andras. När mina vänner pratar om sina resor utomlands under deras barndom är jag tyst. När de berättar om alla bus de gjorde som tonåringar är jag tyst och när de pratar om sina underbara föräldrar är jag tyst.

Min pappa dog när jag var sex och mamma gifte om sig ganska snart. Allt jag är idag är jag tack vare de åren som jag fick med min pappa. Kärleken var obegränsad och jag var hans lilla prinsessa. Den nya ”pappan” som kom in i mitt liv var tvärtom. Elak, misshandlade mamma, hade henne i terrorns grepp.

Jag var fortfarande en prinsessa, den nya pappans prinsessa. Men långt ifrån på det sättet som min kära pappa såg mig. Jag blev ganska snart en älskarinna. Vid nio års ålder var jag min styvfars älskarinna. Övergreppen var en faktor, skräcken om nätterna vardagsmat. Varje natt låg jag och hoppades på att få sova i fred. Om dagarna kämpade jag och mina syskon, min mamma mot hans terror. Så här såg min barndom ut, i stora drag, mycket stora drag. Så när mina vänner berättar om deras barndom, vilken jag unnar dem så klart, blir jag tyst. Mycket tyst.

Vad ska jag kontra med? Misshandel, övergrepp, våldtäkter, hungriga kvällar, vakna nätter?

Vad jag vill säga med det här inlägget är att barn som far illa, blir oftast vuxna som en gång farit illa. Det går inte att ta bort, det går inte att fixa till. Det präglar hela ens liv. Man ordnar upp det så gott det går. I dag har jag en lärarutbildning, ett hem, två fina barn och ett jobb jag trivs väldigt bra med. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag blivit snuvad på mycket.

Vi måste våga ta aktion, vi måste våga hjälpa barn som far illa. Framför allt måste vi våga fråga ett barn hur det mår om vi misstänker att det inte är bra. De goda stunderna jag minns från min barndom är när någon vuxen vågat fråga mig hur jag mår. Även om jag då ljög, minns jag det goda, de snälla ögonen, någon som faktiskt brydde sig. Det du och jag tror är något litet, är väldigt stort för barn som har en vardag full med oroligheter. Det kan till och med bli räddningen. Så våga bry dig, våga fråga, våga ta ställning!

Pinterest